En hjärtats
revolution
Kära kollegor:
Många djuraktivister antar att vi behöver en organisation – någon organisation
– för att verka för de ickemänskliga djuren; att vi behöver en ledare – någon ledare
– som kan visa oss vägen.
Jag föreslår att detta är fel sätt att se på saker.
Olyckligtvis så lever vi i en värld där allting har kommodifierats; och
det är inte överraskande att social rättvisa har blivit en handelsvara som
säljs, i olika smaker, av korporationer
som konkurrerar om aktieandelar i medkänslamarknaden. Dessa företag har gjort ett högkvalitativt
arbete i att övertyga oss om att ett deltagande i alla moraliska kamper,
inklusive och i synnerhet kampen för djur, innebär att skriva en check till
dem.
I en värld i vilken vi accepterar tusentals olika hierarkier utan att ens
uppmärksamma att vi gör det, och utan att ens ifrågasätta själva begreppet
hierarki, så antar vi att vi behöver ledare för att visa oss vägen. Dessa
ledare är generellt sätt cheferna för medkänslaföretagen. Och blott att vara
oense med deras uttalanden stämplas som ”puristiskt”, ”elitistiskt”, ”splittrande”,
”mobbande”, ”förtalande”, eller en som ”inte bryr sig om djurens lidande”, etc.,
etc., etc.
Jag föreslår att detta sätt att tänka står i vägen för att nå det mål
som vi önskar uppnå.
Vi kommer inte att komma någon vart genom halvhjärtade försök att
bemöta ytterligheter av problemet, istället för att gå till roten av problemet.
Vi kommer inte att komma någon vart genom att förespråka burfria ägg, ”lyckligt
”kött, eller organisk mjölk. Vi kommer inte att komma någon vart genom att
sitta nakna i burar och proklamera att vi ger efter för den sexism som lömskt
korroderar vår kultur ”för djuren”. Hela det angreppssättet förstärker
ytterligare idén att vi kan konsumera vår väg ut ur orättvisa; att vi kan byta
en form av utnyttjande mot en annan; att vi kan köpa medkänsla. Det kan vi
inte.
Vi lever i en värld i vilken kvinnor, färgade människor, barn, gamla,
mentalt, psykiskt
funktionshindrade, de fattiga, och andra människor behandlas som andra
klassens medborgare (i bästa fall) genom det valda patriarkatet som styr
samhället; och ickemänskliga är på många sätt de mest utsatta bland oss. Det är
inte bara så att vi kan tortera och döda dem med fullständig straffrihet, utan
vi förväntas även att göra det. Trots att våld mot andra människor kan medföra någon sorts social kritik
eller även en straffrättslig påföljd, så betraktas våld mot ickedjur generellt sätt
som en dygd, särskilt när den deklarerats som ”human”. De som vägrar att delta
i blodbadet är betraktade som onormala och asociala – även av och särskilt av –
de stora djurorganisationerna som hävdar att det är ”extremt” att avhålla sig
från alla djurprodukter och förespråka veganism som en moralisk baslinje.
Det är fel att karaktärisera bönder, djurtestare och pälsvaruhandlare som
våra ”fiender”. De uppfyller endast en efterfrågan – från oss. De gör helt
enkelt det som vi vill att de ska göra. De
är inte problemet – vi är.
Avskaffandet av exploateringen av djur kräver ett paradigmskifte. Det
kräver att vi förkastar våld på dess mest grundläggande nivå. Det kräver en
insikt om att våld är inherent fel.
Avskaffandet av exploateringen
av djur kräver en ickevåldsam revolution – en hjärtats revolution.
Revolution kommer inte att ske på grund av någon ledare. Det kan endast
ske inom var och en av oss. Och den kan ske om vi vill att det ska ske. Vi
behöver inga ledare. Vi behöver komma till insikt om att var och en av oss kan och
måste bli en ledare om vi ska ha något hopp om att reda ut denna röra som vi
kallar vår värld. Det börjar med vår egen veganism – inte som en del av någon
sorts del av en ”flexitarian livsstil” – utan som en grundläggande,
fundamental, och icke förhandlingsbart åtagande till ickevåld. Etisk veganism
representerar vårt åtagande till idén att vi inte har någon moraliskt
rättfärdigande för att använda djur – oavsett hur ”humant” det sker – för våra
egna syften. Det fortsätter med våra dagliga ansträngningar att utbilda andra
på kreativa, positiva, och ickevåldsamma sätt om veganism – något som var och
en av oss kan göra om vi vill det. Varje dag så har vi möjligheter att utbilda
familj, vänner, arbetskollegor, och människor som vi träffar på i affären eller
på en buss. Är det enklare att skriva en check till någon annan än att göra
jobbet själva? Ja, självklart är det så. Men det kommer
inte att fungera.
För att uppnå rättvisa så behöver vi inte korporationer. Faktiskt så är det så att ju mer som vi förlitar oss på dem, desto
längre kommer vi att avvika från målet. Vi behöver en gräsrotsrörelse som
kräver fred på ett fredfullt sätt.
Olyckligtvis så har djurorganisationer blivit moderna försäljare av
avlater på ett sätt som liknar den medeltida katolska kyrkan. Många – kanske de
flesta – människor har någon sorts oro över frågan om exploateringen av djuren.
Många har en gnagande skuld över att fortsätta konsumera djurprodukter. Många
älskar deras ickemänskliga kompanjoner och behandlar dem som familjemedlemmar,
men sticker gafflar i andra djur och inser på någon nivå att detta är moraliskt
osammanhängande. Men oroa dig inte. Ge en donation och så kommer dessa grupper
att göra det hela bättre. De kommer att ”minimera” djurens lidande; de kommer
att ”avskaffa” de värsta missförhållandena.
Jag föreslår att precis som att köpa en avlat från kyrkan inte kommer
att hålla dig borta från helvetet om helvetet existerar, så kommer du inte
genom att köpa några andelar av ”medkänsla” i form av burfria ägg från någon
organisation att hålla djuren borta från det helvete som alldeles säkert
existerar för dem och i vilket som de lider och dör varje dag. Vi behöver
förändra sättet som människors tänker över ickemänniskor; vi behöver förändra
sättet som människor tänker om våld. Oavsett om det är våld för att uppnå fred,
eller sexism för att uppnå jämställdhet, eller mer ”human” tortyr av djur för
att uppnå en större medvetenhet om djuren, så behöver vi utmana själva idén att
våld kan användas som ett medel för att nå ett lovvärt mål.
Vänligen förstå att jag inte
säger att de som är involverade i välfärd eller New Welfare (’Ny välfärds’)-grupper
inte är uppriktiga. Under så lång tid så har vi alla fått höra att det är den
enda vägen. Det är endast välfärdsreformer eller ingenting alls. Jag gör inget
moraliskt bedömande över dem som individer och jag hoppas att de inte gör ett
moraliskt bedömande över mig även om de förkastar Abolitionist Approach to
Animal Rights (’
Det Abolitionistiska tillvägagångsättet för djurens rättigheter’) som jag har
utvecklat och försvarar. Jag är helt enkelt inte enig med dem, och jag pekar på
det nuvarande tillståndet som ett övertygande bevis att deras tillvägagångssätt
helt enkelt inte fungerar.
Om någon betraktar dessa kommentarer som om de ”mobbar”
eller ”förtalar” någon, vänligen var förvissad om att det sannerligen inte var
min intention.
Gary L. Francione
© 2009 Gary L. Francione
© 2009 Gary L. Francione
P.S. Detta publicerades i Huffington Post idag. Alla som tycker att detta hjälper djuren är, föreslår jag
respektfullt, vilseledda. Vi kommer aldrig att stoppa djurexploateringen genom
att förespråka exploatering av kvinnor.
